Kamelbonde i elrullstol

Vi kör utmed Östra Nedsjön en bit. Björkar och tallar lutar sig ut över vattnet. Det öppnar upp sig lite. Vi tar höger in på en grusväg, som leder in mellan två ängar, fram till en stor grind av trä och vidare mot boningshusen på höjden. Röda stugor med vita knutar. Det är september och löven har börjat gå mot gult, regnet hänger i luften. Det här är väl Sverige i ett nötskal!

Men vänta nu? Någon lufsar i kapp oss från vänster. Det är Bengan! Han kommer med mjuka steg över gräset och stannar inte förrän han står riktigt nära. Han hälsar genom att lukta mig lite i örat och frustar sedan. Han känns vänlig, men det blåser onekligen till lite när den 600 kg stora kamelen andas ut!

Strax bakom kommer Gandalf, något mindre än Bengan, men med samma vänliga uttryck. Även laman Blå kommer fram. Hon har en lite prillig uppsyn. På gårdsplan träffar vi också Glenn och Ingela, som bor här på gården med alla sina djur. Efter obligatoriskt kallprat om vädret så byter vi till skitprat:

– Lamor har toalettområden, men kameler gör det där de går och står. Älskar man kameler, så måste man älska kamelskit! Jag kör runt med en spann på fotplattan och plockar skit med en ljudbok i öronen. Det är ett heltidsjobb!, säger Glenn glatt, han verkar trivas med sin uppgift.

Glenn och Ingela har många djur, alla får gå runt som de behagar.

Podd om tillgänglighet på G

Vi går in och sätter oss i soldattorpets kök. Kaffe och sockerkaka är redan framdukat. Från köket ser man in i rummet där Glenn spelar in sina poddar. Tungt tyg hänger för fönsterna för att skapa en bättre ljudbild och mikrofoner är fästa i långa armar. En till Glenn och ett par till gäster.

Glenn berättar om sin podd om fotbollslaget ÖIS. Temat är knappast oväntat. Glenns keps har ÖIS-emblem, hans kläder och elrullstol är i lagets färger. Glenn säger att han också har planer på att starta en podd om tillgänglighet, något som engagerar honom.

– En sak som jag kämpar mot är den dåliga tillgängligheten till Gamla Ullevi. Den nya arenan är långt mycket sämre än den arena som en gång fanns där. Det är problem både med läktaren och parkeringen. Göteborgs Stad gjorde så många undantag när de planerade och byggde. Man måste förstå att det är lagstiftat hur saker och ting ska vara – för att det behövs!, säger Glenn.

Glenn är engagerad i tillgänglighetsfrågor och är i startgroparna för att starta en podd på temat.

Öppna upp gården för besökare

Visst skapar en kamelbonde i rullstol viss uppmärksamhet i sig, men främst är det djuren som väcker nyfikenhet hos förbipasserande. Glenn och Ingela berättar att de bestämt sig för att erbjuda grupper möjligheten att komma hit.

– Vi har planer på att öppna upp gården och samtidigt göra den tillgänglig för besökare i rullstol. Vi har ramper och en anpassad toalett för rullstolsburna. På sommaren kan någon använda den stora altanen som scen och spela musik. Kanske blir det en julmarknad? Vi kunde sälja hantverk skapat av ull från får, kamel och alpacka, säger Ingela.

Ingela och Glenn har planer på att låta utomstående komma och besöka gården och djuren, under exempelvis en julmarknad.

Goda idéer och projekt är det sannerligen gott om på den här gården! Ingela är cirkelledare i ett bildningsförbund och lär andra hur man tar tillvara på ull. I Glenns knä ligger en filt som hon gjort av djurens päls.

– Vi vill öppna famnen för ull som ska kasseras. Nu håller jag tillsammans med några andra på att konstruera en tovningsmaskin, för att kunna göra stora material. Om vi bara tovar vantar och grytunderlägg kommer vi aldrig kunna göra av med allt! Med maskinen kan vi göra täcken och åkpåsar anpassade för rullstolsburna. Ullen har så många unika egenskaper. Den värmer när det är kallt, den blir inte blöt när det regnar och den är sval när det är varmt, berättar hon.

Den största kamelen på gården väger omkring 600 kg. Gandalf, som bara är 1 ½ år, väger något mindre. Glenns vikt är okänd…

Skräckinjagande lamor

När vi går runt på gården hittar vi också lilla Grå, som är en alpacka. Hon tittar under lugg på oss och verkar föredra sällskapet av sig själv allra mest. Hönorna kommer springande när Glenn lockar med resterna av sockerkakan. En högdräktig dansk-svensk gårdshund kommer ut och stjäl en klapp. Kanske blir det valpar redan ikväll? Trebenta Stumpan kommer ystert och hälsar innan hon verkar få korn på en mus under kamelernas sandlåda. Här är lite som en Edens lustgård. Alla är älskade och välkomna överallt. Ja till och med in, om det nu är någon som är sugen.

– En kväll satt vi i soffan och tittade på TV. Det var en skräckfilm. Vi visste inte att en lama smugit sig in genom altandörren. Hon skrämde slag på oss när hon i ett nafs skördade hela min chiliplanta och krukan for i golvet!, säger Glenn och skrattar.

Ja, Glenn och Ingela är inbjudande och entusiastiska och tror på det här med att göra saker tillsammans. Ensam är inte stark. Det känns faktiskt som en röd tråd i deras tillvaro. De är engagerade i arbetet med en öppen gård, studiecirklar, påverkansarbete och assistanskooperativ. När det är dags för oss att lämna gården, så följer Bengan och Gandalf oss som hundar ner till grinden. Glenn öppnar åt oss och sen står de där och tar farväl, tillsammans.

När det är dags att gå så är alla med och tar farväl vid grinden!