Den 1 december 2015 genomförde vi en medborgarrättslig aktion mitt i Göteborg. På natten märkte vi om 95 p-platser, hela parkeringen utanför Stora Teatern, till handikapplatser. Vi ville på ett handgripligt sätt visa det orimliga i att 60-90 % av Sveriges stadskärnor är helt eller delvis otillgängliga. Detta trots att vi ända sedan 1966 haft lagstiftning om att alla nybyggnationer ska vara tillgängliga och sedan 2001 att hinder som är “enkla att avhjälpa” ska åtgärdas. Under några timmar lät vi därför morgontrötta bilister själva uppleva denna otillgänglighet. De visade tydligt hur frustrerande det kan kännas att, efter att först ha cirklat runt ett par varv, tvingas finna sig i att det inte finns någon plats för dem. En känsla de flesta av oss som lever med en funktionsnedsättning får uppleva flera gånger varje dag. År ut och år in, så länge vi lever.
Det är egentligen inget fel med handikapprutor. Generellt funkar de rätt bra. Felet är att ett antal p-platser och handikapptoaletter är de enda platserna i samhället där funktionsvariationer fått lov att ta plats. Därför är de en så tacksam symbol. Alla vet vad de är, men få tänker på att de är en kompromiss.
Det paradoxala är att så många upplever handikapprutor som en form av privilegium. Att vi är otacksamma som är trötta på att bara få existera på speciellt anvisade platser. Ungefär som i 60-talets USA när man delade upp platser i bussen efter hudfärg. Var man inte vit skulle man vara glad att man fick åka buss överhuvudtaget. Inte gnälla över att det måste ske på speciellt utmärkta platser. Vi behöver en Rosa Parks helt enkelt. Någon som sätter sig där hon inte får. Det är lite det vår aktion handlar om. Att ta plats. Synas.
Se vår film med behind the scenes-material och bilder från natten då vi märkte om alla p-platser vid Stora Teatern.
Här är en film om hur det gick till, varför vi gjorde det och hur media och människor reagerade.
En massa hyss och stoj kan man tycka. Får GIL:s kampanjer den effekt som eftersträvas? Man kan väl krasst konstatera att vi fortfarande står en bra bit ifrån full delaktighet för människor med funktionsnedsättningar, och att våra kampanjer är en liten bit av allt det arbete som görs inom funktionsrörelsen för att nå dit. Men inte ens den smartaste kampanj är en quick fix på detta långgående strukturella problem. Det kommer ta tid att förändra. Men man kan helt klart konstatera att många av de saker vi gör skapar tillräckligt med rabalder eller uppmärksamhet för att intressera media och allmänhet. Här är ett axplock för bevis för det!