Trix med FN-konventionen

En konvention om mänskliga rättigheter för personer med funktionsvariation kom från FN 2008. Denna behandlades och ratificerades, det vill säga godkändes av riksdagen och skrevs under av regeringen. 2009 började konventionen gälla i Sverige. Men hur?

Som vanligt gick regeringen noga igenom hela konventionen. De uppdrog åt olika instanser vem eller vilka som skulle främja, skydda och övervaka samhällets arbete kring oss funkisar.

Regeringen anser nämligen att alla myndigheter är viktiga i arbetet med konventionens genomförande. Jag menar att konventionens viktigaste principer borde framgå tydligare och utgöra grunden för myndigheternas arbete.

I konventionens inledning står att man/alla måste erkänna varför problemet med funktionsvariationer har uppstått. Det är nämligen I SAMSPELET mellan oss funkisar och det övriga samhället som hindren uppstår, och dessa beror på attityder och miljön. Det är detta som hindrar att vi fullt ut kan delta i samhället på samma villkor som andra.

Men utifrån konventionens text har vi inte möjlighet att klaga. Därför har kommissionen gjort ett extra protokoll, som var frivilligt för de förenade staterna, att skriva under. Och som Sverige faktiskt skrev under. Därmed kunde vi anmäla en myndighet för att inte verka för vårt bästa, och ta beslut till övervakningskommittén hos FN. Vi kan däremot inte gå till svenska domstolar, eftersom FN:s lagtext inte är inskriven i Sveriges lagar.

Detta beror på att regeringen inte vill skriva in konventionens och protokollets text i vår lagstiftning. Istället säger regeringen att det vore olyckligt om ett sådant organ inrättas för en av konventionerna medan de övriga sex centrala konventionerna står utan huvudansvarig för främjande, skyddande och övervakning.

Om man översätter regeringens uttalande, säger de att eftersom inga konventioner tidigare har förts över i lagtext, skulle det inte vara rätt att enbart den här konventionen skrevs in i lagen.

Det svenska rättssystemet, säger regeringen, är uppbyggt för att skydda de mänskliga rättigheterna. Alla rättsliga frågor avgörs i allmänna domstolar eller förvaltningsrätter.

Vad regeringen inte vill erkänna är följderna av att inte föra in lagtexten om mänskliga rättigheter (MR) i den svenska lagen. Vi kan till exempel inte överklaga ett kommunalt beslut till Tingsrätten, med hänvisning till mänskliga rättigheterna för oss med funktionsvariationer, då det inte finns någon svensk lagtext. Men det var just därför FN skrev det extra protokollet. De anade följderna.

I stället ville regeringen göra Diskrimineringsombudsmannen (DO) starkare. DO skulle främja, skydda och övervaka genomförandet av FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsvariationer. Liksom alla andra konventioner. Men jag har inte noterat resultatet än.

Dessutom skapade regeringen en myndighet för delaktighet (MFD), som ska utgå från de mänskliga rättigheterna och de övergripande målen – främja, skydda, övervaka. MFD ska också hjälpa regeringen med deras funktionshinderpolitik.

En tid efter konventionens införande kontrollerade FN arbetet hos de olika staterna. 2014 var det Sveriges tur. De blev väldigt besvikna eftersom Sverige egentligen inte hade gjort någonting. Vi fick en lång lista med anmärkningar, hela 50 stycken. I stället för ett OK.

Det är också regeringens ansvar att föra ut tanken på funktionsnedsatta män och kvinnor som värdiga, självständiga och kapabla individer som precis som alla andra ska omfattas av samtliga mänskliga rättigheter.

Jag tycker att FN har förstått situationen rätt – att den svenska regeringen vägrar att föra in våra rättigheter i lagen. De övriga konventionerna behöver ju inte föras in i lagen separat. De ingår redan i lagen.
Vi vill ha samma rättigheter som alla andra har!

Ulrika

Relaterade poster

Vad får jag kvar efter regeringens sparoffensiv?

Blogg

Diskussionen blev livlig på försommaren när det blev klart att regeringen ville göra en utredning av hela LSS. Vem eller vilka skulle göra den? Vilka direktiv skulle de få? Att det blev en ensamutredare var väntat, men räcker det bara med en utredare? Regeringens önskan med utredningen är att hitta en ekonomisk lösning, som håller även på längre sikt.

Läs mer

Var tar mitt liv vägen?

Blogg

Utan assistans kan jag inte leva. Personlig assistans har den senaste tiden verkligen varit ett begrepp som varit på tapeten. Det är alldeles för dyrt för samhället! Men vem säger så? Politikerna? Ja. Men inte alla. Tyvärr fick vi höra detta påstående från regeringen och finansminister Magdalena Andersson. Hon hade i sin tur fått uppgifterna från Försäkringskassan.

Läs mer

Nordiskt samarbete om Personlig Assistans?

Blogg

Som alla vet, var Sverige ett föregångsland i Norden och först med idén om personlig assistans. Men både norska och danska funkisar arbetade för samma sak. Idag har samtliga länder i Skandinavien personlig assistans. I Sverige och Norge är det en lagstadgad rättighet, men den är starkare i Sverige än i Norge.

Läs mer

Livskvalitet, skratt och vardagsbestyr

Blogg

Under alla år med PA (personlig assistent) har jag naturligtvis upplevt många roliga och dråpliga men även tråkiga situationer. Roliga situationer har jag svårt att dra mig till minnes. Det händer ju roliga saker mer eller mindre dagligen. Det är nog därför jag inte tänker på den dagliga assistansen som något negativt.

Läs mer

Vem styr mitt liv?

Blogg

På 1980-talet vårdades personer med olika omfattande funktionsvariationer på vårdhem eller sjukhem. Bara ett fåtal bodde ute i samhället men då oftast inlåsta i föräldrahemmet. Som läkare träffade jag många patienter i dessa situationer. De blev oftast passiva men tack och lov fanns dock en glädje över kontakten med andra människor. Men ett liv utanför sjukhusväggarna hade de tvingats att avskriva.

Läs mer