Grupp mot grupp

Nu är det dags igen. Assistansersättningen måste sänkas! Varför? Flyktingsituationen tar allt mer pengar från budgeten. Regeringen känner sig tvungen att ta pengar ifrån något annat och kostnaderna för assistansersättningen rusar i höjden. Redan när regeringen presenterar sina planer reagerar jag och tycker att det är osmakligt att sätta utsatta grupper mot varandra. Assistans och flyktingmottagande är helt olika saker.  

Mellan 2002 och 2015 ökade kostnaderna för assistans från 830 miljoner kronor till 2,5 miljarder kronor. Det betyder att kostnaderna är 3 gånger större idag än för 13 år sedan. Är detta mycket? Finansministern tycker i alla fall att totalkostnaden för personlig assistans har ökat drastiskt.

Jag menar att regeringen måste räkna med vad som har hänt sedan 2002.

I dagarna fick  regeringen Försäkringskassans rapport med en analys av orsakerna till kostnadsökningarna. Man hade funnit att sedan assistansersättningens införande har både antalet assistansmottagare och genomsnittligt antal timmar ökat. Antalet assistansberättigade har ökat med en tredjedel sedan 2002. Enbart timantalet har femdubblats under en 20-årsperiod.

Jag tycker att det finns fler viktiga händelser som måste belysas. Den borgerliga regeringen har under denna tidsperiod höjt schablonbeloppet från 191 kr/tim till 284 kr/tim. Men sedan senaste valet 2014, med en socialdemokratisk-miljöpartistisk regering har assistansersättningen bara ökat med 1,4 % per år tills den nya schablonersättningsmodellen tagits fram – förhoppningsvis före nästa val. 2015 års höjning av assistansersättningen stannade på 4 kr per timme och i år blir siffran lika låg. När jag tittar tillbaka finner jag att 1998 var höjningen också 4 kr, alltså lika stor (liten) som den aktuella höjningen. Men penningvärdet har ju försämrats.

Vad ryms egentligen inom assistansersättningens 284 kronor? Den består av assistentlöner inklusive sociala avgifter och skatt, utbildning, bredvidgång, uppsägningslöner, administrativa kostnader samt mina egna omkostnader för assistenterna. Till exempel en biobiljett till assistenten när jag vill gå på bio.

En så liten höjning av assistansersättningen som i år, innebär för mig att mitt rörelseutrymme blir begränsat. Även om jag har råd med restaurangbesök och utlandsresa men samtidigt behöver personlig assistent, är detta inte möjligt att genomföra för mig, om jag inte betalar för assistenten med egna pengar. Detta inskränker alltså mig personligen.

När jag fortsätter att leta jämförbara siffror, finner jag lönestatistiken. Lönehöjningen i Sverige 2013-2014 var i genomsnitt 3 % medan höjningen av assistansersättningen var 5 kr/timme vilket motsvarar 1,8%. Då assistenternas lönekostnader utgör den största delen av ersättningen blev det alltså inte möjligt med en lika stor höjning som snittet hos landets övriga löntagare.

När jag sedan fortsätter med löneutvecklingen i hela landet, under 2015, blev den bara runt 2,4%. Efter höjningen av assistansersättningen samma år kunde assistenternas löner endast höjas minimalt.  Detta innebär en fortsatt försämring. Att yrket som personlig assistent alltmer utvecklas till ett uttalat låglönearbete, försämrar drastiskt våra möjligheter att behålla och rekrytera ny och bra personal.

Detta måste betyda att regeringen anser att våra personliga assistenter inte är värda en löneförhöjning jämförbar med övrig arbetsmarknad.

Är det verkligen möjligt?

Idag går det inte att hitta en servicetjänst i samhället för 284 kronor, som ska täcka så mycket, dygnet runt, hela veckan och under hela året. Kommunen är mycket ”dyrare”, hemtjänsten kostar betydligt mer.

Tankarna på att sänka assistansersättningen är inte det värsta i sammanhanget. Två utsatta grupper i samhället ställs mot varandra, flyktingarna på ena sidan och vi med funktionsvariation på den andra.

Jag slås genast av tanken, en otäck tanke, men den blir en naturlig följd av regeringens sätt att presentera problemet – vem har mest rätt till pengarna?

Ulrika